Okej, Adele kan jag bortförklara på min sambo, men Paramore’s senaste album blir tyvärr lite knepigare. Om jag skall försöka bibehålla någon form av trovärdighet som hårdrockare så får väl detta band ses som ett “skyldigt nöje”. Den farhåga jag dock haft inför deras fjärde album är att det skulle bestå av mer skuld än nöje. Första singeln “Now” kändes väl inte jättefantastisk och videon till “Still Into You” är så vedervärdigt poppig att man får ont i magen av att se den. Bådar inte gott, med andra ord.
Jag minns när jag införskaffade Paramore’s debutalbum All We Know is Falling. Jag köpte den faktiskt i en riktig skivbutik för ett par år sedan, närmare bestämt i Bengans Skivbutik på Drottninggatan i Stockholm (jag vet inte om den fortfarande finns kvar). Där blev man tvungen att leta sig till en avdelning som hette något i stil med “punk/hardcore/screamo” för att hitta deras skivor. Det är definitivt inte någon genrebeteckning som jag tycker kan appliceras på bandet idag och det är väl även tveksamt om den riktigt stämde då, men den sätter fingret lite på den subtila underliggande influens som jag tror är tjusningen med det i övrigt rätt pop-rockiga amerikanska bandet.
En av de uppenbara frågeställningarna man hade kunnat behandla i detta inlägg, i och med att Paramore är ett band som i mångt och mycket har definierats utåt genom sin frontperson, är om de utan två av sina originalmedlemmar klarar av att bibehålla sin musikaliska identitet. Jag hade gärna velat svara nej, men vet tyvärr inte riktigt om jag kan det, då det fortfarande låter rätt mycket som Paramore. Det man definitivt kan säga är att deras sound har förändrats och att någonting som funnits där tidigare saknas, då den anonymt självbetitlade fjärde skivan känns lite uddlös och slätstruken.
Kritiker hyllar den för att vara musikaliskt mångsidig och det är mycket riktigt en mångfald av olika stilar som trängs sida vid sida på den förhållandevis långa skivan. Den består av hela 17 spår, men tre av låtarna är ukuleleackompanjerade mellanspel, som jag förmodar nästan kan räknas bort. Själv kan jag känna att den musikaliska mångfalden ibland kan bli lite pastischartad, men i vissa fall fungerar det väl. I andra fall blir det dock mindre bra; jag förstår vad man försöker uppnå med en låt som t.ex. “I Hate to See Your Heart Break”, men resultatet blir bara årets största sömnpiller i musikform.
Det är alltid mer underhållande att vara negativ, men om man skall belysa något mer positivt så finns det faktiskt hyggliga låtar och Paramore når någon form av musikalisk höjdpunkt mellan första och andra mellanspelet. 80-talsdängan “Ain’t It Fun” fungerar oförskämt bra och följs av skivans rockigaste låt, “Part II” som därefter följs av den helt okej, men lite utdragna, “Last Hope”. Allt är med andra ord inte genomgående trist, men det är en oerhört blandad kompott.
Hade skivan varit fullkomligt briljant hade jag kanske kunnat strunta i att nämna i omslaget, men det kan jag inte. Jag har alltid föredragit hårdrocksskivornas metod att ta sig an omslagsdesign. Det är inte någon specifik hårdrocksestetik jag vill åt, utan att i princip alla hårdrocksskivor jag äger pryds av ett självständigt motiv vars koncept och estetik sedan genomsyrar konvolutet i övrigt. Jag kan åtminstone inte på rak arm komma på någon hårdrocksskiva i min samling där bandet väljer att posera själva för att fylla ut omslaget. Detta är ju desto vanligare inom populärmusik, där det är minst lika viktigt att försöka sälja in själva artisten (bilder på stora, svettiga, håriga hårdrockare fungerar väl kanske inte riktigt lika bra i just det avseendet). Jag kan väl egentligen inte säga att jag fördömer bandposerande, men jag föredrar ett mer kreativt nyttjande av ett albums visuella potential. I fallet med det foto man valt att pryda Paramore tror jag nog inte att man kunnat hitta en mer apatisk omslagsbild än den de valde. Helt seriöst? Jag vet inte vad man försöker uttrycka, eller jo, om det är ett milt obehag de försökt få fram så har de kanske lyckats rätt bra.
Vad jag tycker är grädden på moset gällande detta, i min mening, lite estetiska omslagshaveri är väl egentligen bara en fabrikation av mina egna cyniska fördomar om musikbranschen, men here goes: Utöver den sprudlande apatin som omslaget utstrålar med så har man valt att köra på anti-approachen. Man har inte givit skivan någon titel (vilket gör att den per automatik blir självbetitlad) och man har heller inte någon logotyp eller bandnamn som pryder framsidan, lite lagom Svensson-rebelliskt sådär. Det verkar vara en fas som en hel del band går igenom och det är ett koncept som jag skulle kunna kan köpa, om man bara är trogen sitt koncept och låter det löpa linan ut.
Det har man dock i detta fall inte, utan istället har man valt att när man distribuerar skivan klistra på en kompletterande logotyp, för att den som införskaffat skivan inte skall bli förvirrad över vad han/hon/hen har köpt för något. Skivbolaget kanske nästan förutsätter att man inte var vid sina sinnes fulla bruk när man införskaffade skivan? Nidbilden jag får är att en grupp PR-ansvariga i kostymer har suttit och brainstormat och resonerat sig fram till att den genomsnittlige Paramore-lyssnaren helt enkelt inte skulle vara kapabel att hitta skivan i en butik bredvid andra skivor med enbart det befintliga omslaget, utan behöver lite extra hjälp genom ett förtydligande i klartext att det är just den här skivan de skall kasta sina surt förvärvade pengar på. Nu kan jag visserligen inte mycket om PR och det finns säkert en högst profitabel anledning till detta förfarande, men hade jag varit en hängiven Paramore-anhängare så hade jag nog övervägt om jag inte borde känna mig åtminstone lite intellektuellt förolämpad.
paevdali 