Så blev det dags för månadens inslag av tv-spelsmusik. Denna gång i form av Akumajo Dracula Best 2, en uppföljare (of sorts) till Akumajo Dracula Best. Denna release är dock en dubbelskiva, där första skivan innehåller musiken till Super Castlevania IV och den andra skivan musiken de två första Game Boy-spelen, betitlade Castlevania: The Adventure och Castlevania II: Belmont’s Revenge.
Super Castlevania IV släpptes redan 1991, det vill säga relativt tidigt i SNES:ens livscykel, vilket man nästan kan höra, då samplingar och ljudbild kanske inte är riktigt så finslipade som i de spel som släpptes några år senare. Men jag tycker ändå att t.ex. de rå-brutala orgelsamplingarna kompletterar de rockinfluerade kompositionerna rätt väl. Soundtracket innehåller bl.a. “Theme of Simon Belmont” som i min mening är ett av Castlevania-spelens (och kanske även spelhistoriens) mest ikoniska motiv. Soundtracket cementerar även konceptet att återanvända av motiv från tidigare spel då spelets sista banor ackompanjeras av omgjord musik från de första tre Castlevania-spelen.
I övrigt tänkte jag använda denna del av inlägget som handlar om Super Castlevania IV till ett faktum som jag antagligen är rätt själv i världen om att tycka är fascinerande. Då detta är min odisputabla rätt som inläggsförfattare så får man som eventuell läsare dessvärre gilla läget.
Komponerandets har än en gång tillskrivits kollektivet Konami Kukeiha Club, som denna gång dock består av helt andra personer. Soundtracket till Super Castlevania IV‘s brukar man säga är skrivet av Masanori Oodachi (som egentligen heter Masanori Adachi) och Souji Taro (som egentligen heter Taro Kudo, och som absolut inte bör förväxlas med Sotaro Tojima som bl.a. skrivit musiken till Castlevania: Circle of the Moon). Jag har inte hittat någon källa som kan specificera vem som har komponerat vad, så tills vidare får de dela broderligt på äran att ha komponerat soundtracket.
Jag har sedan länge haft en förkärlek till den sidoscrollande shooter-genren, inte minst för att genren har välsignats med många av de bästa soundtracks som har gjorts. 16-bitars Super Nintendo är kanske inte den främsta plattformen man kommer att tänka på när man talar om den här typen av spel, men det finns givetvis ett par SNES-titlar som är värda att nämna i det sammanhanget. Capcom’s U.N. Squadron är antagligen det första man kommer att tänka på men det finns även en mindre känd, lite udda SNES-shooter som ibland brukar kunna komma upp på tal som kort och gott heter Axelay. Den bör i alla fall nämnas, inte minst för sin lysande musik (lyssna t.ex. på låtar som “Unkai” eller “Colony”). Personen som komponerade musiken till denna anonyma lilla SNES-shooter har vid ett ytterligare tillfälle komponerat spelmusik och då till ett betydligt mer högprofilerat Konami-projekt, nämligen till Super Castlevania IV, tillsammans med Masanori Adachi. Han har alltså dels komponerat musiken till Axelay och sedan ev. varit med och komponerat “Theme of Simon Belmont”. Kombinationen av just dessa två spelmusikaliska bedrifter gjorde att min hjärna sprängdes lite grand när jag fick reda på det. Men det är som sagt antagligen bara jag.
Skiva nummer två består av soundtracken till de två första Game Boy-spelen. Det är inte några spel jag spelat över huvud taget och visste inte riktigt vad jag hade att vänta i musikväg. Jag minns när jag under en period försökte lyssna igenom en hel del Game Boy-musik för att försöka lokalisera något eller några alster som var sådär objektivt outstanding, konsolens tekniska begränsningar till trots. Jag gick igenom några av de stora serierna som musikaliskt glänste på andra plattformar såsom Final Fantasy (även om det visserligen aldrig släpptes något riktigt riktigt Final Fantasy-spel till Game Boy), Mega Man m.fl. men lyckades aldrig hitta något som riktigt slog mig med häpnad. Av någon anledning lyckades jag förbise Castlevania, för musiken till dessa spel är tamigijävlar awesome. Lyssna t.ex. på “Legend of the Holy” eller “New Messiah”. Skiva två av Akumajo Dracula Best 2 kan nog vara den rockigaste skivan jag införskaffat denna månad.
Sist måste jag få kommentera på fodralet. Det är lite tjockare och lite högre än en vanlig CD-skiva. Första tanken är att den har liknande proportioner som de vanliga fodralen till PlayStation 1-spel… och en sida-vid sida jämförelse kan mycket riktigt bekräfta detta.
För många år sedan, när det fortfarande var på modet med konforma cd-fodral, så det hade varit en pina för att inte säga en omöjlighet att försöka få in det i ett traditionellt cd-ställ. Dessa har jag dock övergivit för länge sedan och nu förvaras cd-kollektionen i en IKEA-hylla modell Benno. Eftersom regler och normer för skivfodral sedan länge förkastas tycker jag mest att det är småkul att någon kom på den stolliga idén att distribuera ett musikalbum i ett PlayStation-fodral. Känns som att det är ytterligare variant som man nu kan bocka av i den oändliga jakten på den fullkomliga skivsamlingen.
paevdali 