Jag tänkte inleda med en liten spoilervarning gällande Stone Sours senaste album House of Gold & Bones – Part 2 och sedan fortsätta med min sedvanligt annars inledande meta-bloggning. Jag tänkte bl.a. nämna att varje inlägg föregås av en hel del planeringsarbete, både för att hitta tid att hinna lyssna igenom skivor och för att hitta tid att skriva inläggen (som jag tidigare nämnt tar jag ju en hiskelig tid på mig att formulera varje inlägg). Det hela är faktiskt så utstuderat att jag redan förra månaden visste ungefär vilka skivor jag tänkte införskaffa denna månad och likaså vet jag redan nu vilka skivor jag vill införskaffa till nästa månad, med lite “wiggleroom” för spontaninköp såklart.
Eftersom jag vet ungefär vilka skivor jag tänkt införskaffa börjar jag rätt tidigt fundera på vilken “vinkel” varje inlägg skulle kunna ha. Jag hade därför en idé om vilken riktning jag skulle ta med detta inlägg, men när jag sedan fick skivan i hand så blev jag tvungen att ta det i en helt annan riktning. Allt kan ju inte alltid bli som man har tänkt sig och det tror jag i det stora hela är bra.
Jag hintade lite i början av ett tidigare inlägg att Stone Sours House of Gold & Bones – Part 2 var ett av de album som skulle införskaffas. Det är “the epic conclusion” av deras tudelade konceptalbum, som en klisterlapp på framsidan av skivkonvolutet stolt proklamerade.
Det första som slog mig när jag packade upp denna del av månadens skivinköp var att man denna gång inte fick med någon mysko bonuspryl. Med House of Gold & Bones – Part 1 fick man nämligen med två stycken sexsidiga tärningar. På den ena stod det “gold” och ja, ni kan säkert gissa vad som stod på den andra. Jag vet inte vad de fyllde för syfte, men de hade säkert någon relevans eller symbolik om för albumets story (som jag inte alls har satt mig in i).
Det andra jag kom att tänka på var de mysko håligheterna som bl.a. fanns i konvolutets rygg. De var ju inte direkt estetiskt tilltalande. När det sedan blev dags för den första lyssningen och man öppnar upp fordralet så kunde man konstatera att konvolutet hade samma udda utformning på som den första delen hade, med diverse flikar som kunde fällas ut åt olika håll. När man betraktade grafiken närmare så såg man ju att jaha, det är ju tänkt att föreställa… fast, det det ser ju inte riktigt rätt ut… utan det saknas ju helt klart något.
Sedan trillar polletten ner.
Ett kvickt besök i skivhyllan och sedan kom de där tre åren av naturvetenskaplig gymnasial utbildning till sin fulla rätt, då man efter lite pusslande upptäcker att tillsammans med konvolutet från House of Gold & Bones – Part 1…
…så kan man bygga ihop ett helt jävla hus!
Visst, det är lite fånigt och man kan definitivt ifrågasätta dess praktiska syfte, men jag finner det genuint underhållande. Det slår kanske inte linserna som kunde göra 3D-bilder till Tools 10,000 Days, men detta kommer nog på en värdig andraplats när det kommer till kreativt nyttjande av skivkonvolut.
Jag hade faktiskt ingen aning om detta, även om jag försöker hålla mig uppdaterad på det som sägs i media gällande musik jag i allmänhet lyssnar på. Fast just denna detalj kan kanske medvetet utelämnats från “hype:en”, då det som gjorde det hela lite roligt var att upptäcka det på egen hand. Första skivans konvolut avslöjade ingenting heller, utan det krävdes den andra delen för att både bildligt och bokstavligt få ihop det.
Jag trodde i ärlighetens namn att den första delens utformning med alla dess udda flikar kanske berodde på att man hittat något finurligt sätt att göra en estetiskt tilltalande symmetrisk konvolutdesign och samtidigt minimera kartongspillet och på det viset kunde hålla ned produktionskostnaderna. Just denna variant av tunnare digipak:s har ju blivit allt vanligare de senaste åren. I själva verket fanns det en tanke bakom det hela och jag skäms faktiskt lite hur cynisk jag måste ha blivit.
När Stone Sour släppte sin självbetitlade skivbolagsdebut 2002 fick jag lite känslan av att de var Slipknots kommersiella lillebror, men under de senaste albumen tycker jag att de har växt till ett mycket mer moget och intressant hårdrocksband, även om de klart har ett starkt inslag av radiovänlighet. Om de har blivit ett band som är kapabla med den lite semi-pretto bedriften att släppa ett tudelat story-drivet konceptalbum, som dessutom kommer att släppas i form av ett fyradelat seriealbum som publiceras av inga mindre än Dark Horse Comics? Det låter jag nog vara osagt, än så länge.
Efter de genomlyssningar jag har hunnit med så föredrar jag nog kanske den första delen något, men det är intressant att höra återanvändandet av ledmotiv och sådant från den första skivan, vilket musikaliskt stärker intrycket av att vara ett sammanhängande verk. Gillar man deras stil av bitvis radiovänlig hårdrock så lär man kunna gilla House of Gold & Bones i sin helhet. Jag kommer i vilket fall som helst att se fram emot deras spelning på årets Bråvalla Festival nu i juni.
paevdali 